Tiden räcker inte till…

Hej på er finisar!

Jag har fått frågor och funderingar kring bloggen – fullt förståeligt – om hur det egentligen går. Åh jag känner just nu att den hänger över mig lite som ett mörkt moln, jag hinner inte med den som jag skulle vilja. Jag har lovat tidigare att jag ska ta tag i den och bli bättre, men jag känner att jag inte hinner. Dygnets timmar är för få och så mycket annat tar upp min tid just nu… kan tänkas att det känns bättre lite längre fram och att jag tar tag i den då och försöker uppdatera mer frekvent – men i dagsläget så känner jag att jag gör er besvikna genom att säga att jag ska försöka sen blir det ingenting av på ett tag. Så därför har jag valt att göra ett litet uppehåll och endast uppdatera sporadiskt när jag känner att jag har tid och orkar.

Hoppas att ni förstår, Kram Caroline

 

Sköna fredag

God morgon solstrålar!

Igår var det fredag och vi hade tv-teamet på besök. Vi var nämligen tvungna att göra lite kompletteringar i synkar 🙂 Kändes lite vemodigt att det var sista gången med teamet. Men hur som, det här är ju också första veckan som Bondeparet sänds på Tv4Play och Sjuan, och det känns sååå roligt! Vi är helt överväldigade av en massa fina kommentarer och hälsningar. Tusen tack återigen – kan inte upprepas för många gånger <3

I går kväll grillade vi lax i kvällssolen, tog ett litet glas vin och sen mös vi framför tv:n med en ny serie. Så mysig fredagkväll.

Ja hur som, nu har vi precis ätit en sen frukost och nu ska jag ge mig ut på en powerwalk. Tänkte lämna Wilda hemma med Jocke som snickrar i garaget. Sen blir det lite utrensning av kläder senare i eftermiddag tror jag – behövs verkligen nu efter graviditeten! Känner inte alls för att sätta på mig mina gamla plagg sen innan. Så konstigt, men nu vill jag liksom ”förnya mig”. Hahah! Har någon annan nybliven mamma känt så?

Jaja, dags att sätta fart! Ha en superfin lördag i solen!

Kram C

 

 

Den tredje!

Idag är det ju faktiskt Wildas 3 månaders-dag! Helt sjukt att hon har varit hos oss i tre månader redan. Herregud! Hon har verkligen kommit in och blivit kryddan i våra liv.

 

 

Åh idag var vi ju dessutom på babysim, och jag kan konstatera att Wilda älskar att bada! Hon var superglad och trampade i vattnet sådär som hundar gör. Så sött, haha! När vi kom hem sov hon väldigt länge, hon var väl helt slut efter babysimmet skulle jag tro.

Ikväll har vi grillat och myst framför tvn och nu ska vi snart sova. Hoppas stt ni alla har haft en fin dag 🙂

Kram Caroline

 

Babysim

God morgon finisar!

Har haft ett litet uppehåll här från skrivandet nu när vi har avslutat inspelningen av Bondeparet säsong 2. Det har varit lite mycket i görningen på senaste helt enkelt. Åh dessutom så har både första, andra och tredje avsnittet släppts på Tv4Play nu och wow så fina kommentarer och hälsningar vi har fått från tittarna! Vi är helt överväldigade och så fantastiskt glada!!

Jag ska erkänna att jag själv inte tittat på de färdiga avsnitten än, utan endast de utkasten som vi fick för längesen. Så ikväll blir det nog grillning och Bondeparet. Men! Dessförinnan ska vi hinna med lite annat idag – bland annat ska vi på babysim med kusin Ebba (som är född endast sju dagar innan Wilda) och min svägerska Matilda! Så kul! Ska bli spännande att se vad Wilda tycker om det. Så kikar in senare idag och uppdaterar om hur det har gått 🙂 Sen ska vi försöka hinna med en promenad i det fina vädret, och så lite städning på det.

Nu blir vi snart upphämtade så måste avrunda. Ha en fin onsdag!

Kram C

 

 

 

Min förlossningsberättelse del 2

Jo, jag delade med mig av del 1 av min förlossningsberättelse igår så här kommer fortsättningen…

Jag minns att vi åt middag runt 20.30-tiden, och då hade jag så ont så att jag började få lite panik. Jocke sa åt mig att gå in i duschen för att det varma vattnet kunde lindra smärtan, och väl där inne så bad jag Jocke ringa förlossningen. Så han gjorde det, jag drog på mig kläder fort som tusan och kände att jag bara ville åka in nu så fort som möjligt för jag ville ha smärtlindring.

 

När vi stod i hallen påväg ut så tyckte jag att värkarna ändrade karaktär och blev mer ”tunga”. Vet inte hur man kan beskriva det, men det var som att värkarna blev djupare på något vis. Jag fick lite smått panik för det kändes nästan som att det var ”slutskedet” av värkarbetet och som att hon liksom gled längre ner. Samtidigt sa jag till Jocke att ”tänk om vi kommer in nu och blir hemskickade på en gång” och han svarade att vi i så fall fick ta in på hotell i Uppsala så att vi är närmre sjukhuset. Den här ovissheten kring smärtan fick mig att bli så osäker på signalerna. Trots att jag hade så ont så att jag höll på att bryta ihop så tänkte jag att det kanske var tio gånger den här smärtan innan det skulle vara över.

Jag blundade hela bilresan, från att vi åkte hemifrån tills att vi var framme och jag hängde i handtaget i taket hela tiden. Jag ville liksom göra mig själv lång minns jag, att det kändes bättre. Jocke har berättat att han klockade värkarna hela vägen och att han förstod att det var nära. Jag minns att jag blev så lättad när vi såg sjukhuset och väl inne så hälsade vi på barnmorskan och jag tänkte att jag absolut inte hade tid att skaka hand och presentera mig. Jag ursäktade mig snabbt och sa att jag snart kommer få en värk och att jag då kommer behöva hänga på något och att jag kanske kommer svära och låta, haha…

Enligt min journal skrev de in oss 23.05 och då visade det sig att jag var helt öppen och att jag hade gjort allt värkarbete hemma. Det kändes som en total seger! Jag var så glad!

 

Här var man lagom svullen 😉 Haha, bilden togs precis när vi kom in. 

 

Jag fick förfrågan om epidural, och tror att de erbjöd mig en liten dos ifall att jag hade velat få lite tid att vila upp mig – men jag sa att jag bara ville få skiten överstökad. Haha! Åh så fick det bli. Jag fick därefter gå med gångstol till förlossningsrummet och Jocke var vid min sida hela tiden och peppade mig. Vid den här tiden hade vattnet inte gått än.

Väl inne i förlossningsrummet så står jag upp och tar värkarna på den här gångstolen, jag vill absolut inte ligga ner. Jag kände att jag ville ha en position där man liksom kan utnyttja gravitationskraften på något vis. Jag blev i alla fall stående där ett tag och fick hjälp av Jocke att hantera lustgasmasken som jag hade en förmåga att sätta överallt i ansiktet förutom över näsa och mun där den ska sitta. Jag minns att barnmorskan här bad mig att sluta knipa ihop benen. Jag knep nämligen ihop benen som att jag var kissnödig varje gång en värk kom, det kändes bättre – men då är det ju lite svårt för bebisen att komma ut, haha.

Helt plötsligt så kände jag att något hände och sa åt Jocke att han skulle backa, vilket han gjorde och då gick vattnet. Jag tror att klockan då var ca 23.45. Jag sa till barnmorskorna att jag tror att hon kommer att komma nu, och de bad mig att lägga mig ner vilket jag absolut inte ville. Då frågade de mig vilken position jag ville ha vilket var så svårt att svara på där och då, men det slutade med att jag liksom hängde på sängryggen med knäna i sängen och armarna uppe på kanten och där stod Jocke med mig hela tiden.

Under den här tiden så sa barnmorskorna till Jocke att Wilda kan komma innan tolvslaget om jag bara skulle våga krysta. Jag tyckte att det var lite otäckt, däremot inte den delen under förlossningen som gjorde ondast – men det kändes läskigt att släppa allt och ta i liksom. Jag och min barnmorska hade bra kommunikation hela tiden och när hon sa att det var nära så fick det mig att våga, jag ville bara få allt överstökat nu kände jag. Samtidigt så kände jag att jag hade total kontroll, vilket var så skönt. Jag minns speciellt då hon sa att när hon säger till så får jag inte krysta, fast jag kommer känna att jag vill det. Detta är då bredaste delen på huvudet är ute och för att minska risken för sprickbildning så ska man försöka vänta ut en värken för att det inte ska gå för snabbt. Men hon sa aldrig till, det behövdes inte, för jag förstod när det var som jag skulle avvakta, jag kände liksom när det var… När jag tänker tillbaka på förlossningen så minns jag faktiskt fortfarande varenda sekund och känslan och smärtan jag hade vid de olika skedena. I vilket fall, jag väntade in den värken – det var såklart inte skönt – men jag kände mig stark i kroppen och så full med adrenalin, exalterad och så peppad på att träffa Wilda. Jag var verkligen helt slut i kroppen men det var som att jag fick ny energi när det närmade sig slutet och barnmorskan berättade att hon snart skulle vara här.

Torsdag 3/1 00.16 – Wilda är här! Smärtan släppte direkt och var som bortglömd. Jag var däremot väldigt trött eftersom jag knappt hade sovit något alls natten till onsdagen. Jag fick upp Wilda på bröstet efter mycket om och men, haha. Jag var ju liksom tvungen att snurra runt och lägga mig på rygg samtidigt som jag höll i henne och var väldigt skakig i kroppen. Jag kunde inte greppa att hon var vår lilla tjej! Lyckan var total och jag fick en stor puss av Jocke som peppade mig hela tiden. Vi var så glada och stolta över vår lilla tjej. Tänk att man kan älska någon så mycket.

 

 

Jocke fick sen klippa navelsträngen och jag fick sy ett stygn. Därefter fick vi ett rum där de rullade ihop två sängar, serverade oss varm choklad och macka samt ett var sitt glas med äppelcider som vi kunde skåla i 🙂 så mysigt! Vi hade även en adventsljusstake på rummet, riktig mysstämning. Nu var hon hos oss och vi blev en liten familj! Så galet att kunna säga det – att vi är en familj. Vi var så glada och lyckliga över att hon mådde bra, och att allt hade gått väldigt bra. Hon sov hela natten på Jockes bröst, eller hela natten.. vi somnade runt 3/4-tiden efter att vi hade hört av oss till våra familjer, sen vaknade vi nog redan runt åtta.

 

 

Vi fick åka hem dagen efter vid halv elva. Det var en så speciell känsla att komma hem med henne. Så himla komiskt dessutom att när vi la henne i hennes nest i köket så rullade Bonde söker fru ”vad hände sen?” på tv, och Jocke hann fota när det rullade. Så komiskt! Det var klippet när jag och Jocke pussas på kärleksbänken.

 

 

Idag ser jag tillbaka på förlossningen som en extremt häftig upplevelse, och vad cool kroppen är då! Som klarar av detta! Nu är ju aldrig en förlossning den andra lik, men jag hade nog extrem tur. Smärtan var ju något jag aldrig har varit med om tidigare, så var det absolut. Men den var som bortblåst efter att Wilda hade kommit till oss, och då kände jag bara att hon är värd all smärta i världen. Jag är så tacksam över att det gått så bra och att jag hade världens bästa person vid min sida <3 Jocke var så fantastiskt stöd hela tiden och jag hade inte klarat det utan honom.

 

Det är den häftigaste och lyckligaste dagen i mitt liv. Tänk att vi är en liten familj <3