Jo, jag delade med mig av del 1 av min förlossningsberättelse igår så här kommer fortsättningen…
Jag minns att vi åt middag runt 20.30-tiden, och då hade jag så ont så att jag började få lite panik. Jocke sa åt mig att gå in i duschen för att det varma vattnet kunde lindra smärtan, och väl där inne så bad jag Jocke ringa förlossningen. Så han gjorde det, jag drog på mig kläder fort som tusan och kände att jag bara ville åka in nu så fort som möjligt för jag ville ha smärtlindring.
När vi stod i hallen påväg ut så tyckte jag att värkarna ändrade karaktär och blev mer ”tunga”. Vet inte hur man kan beskriva det, men det var som att värkarna blev djupare på något vis. Jag fick lite smått panik för det kändes nästan som att det var ”slutskedet” av värkarbetet och som att hon liksom gled längre ner. Samtidigt sa jag till Jocke att ”tänk om vi kommer in nu och blir hemskickade på en gång” och han svarade att vi i så fall fick ta in på hotell i Uppsala så att vi är närmre sjukhuset. Den här ovissheten kring smärtan fick mig att bli så osäker på signalerna. Trots att jag hade så ont så att jag höll på att bryta ihop så tänkte jag att det kanske var tio gånger den här smärtan innan det skulle vara över.
Jag blundade hela bilresan, från att vi åkte hemifrån tills att vi var framme och jag hängde i handtaget i taket hela tiden. Jag ville liksom göra mig själv lång minns jag, att det kändes bättre. Jocke har berättat att han klockade värkarna hela vägen och att han förstod att det var nära. Jag minns att jag blev så lättad när vi såg sjukhuset och väl inne så hälsade vi på barnmorskan och jag tänkte att jag absolut inte hade tid att skaka hand och presentera mig. Jag ursäktade mig snabbt och sa att jag snart kommer få en värk och att jag då kommer behöva hänga på något och att jag kanske kommer svära och låta, haha…
Enligt min journal skrev de in oss 23.05 och då visade det sig att jag var helt öppen och att jag hade gjort allt värkarbete hemma. Det kändes som en total seger! Jag var så glad!
Här var man lagom svullen 😉 Haha, bilden togs precis när vi kom in.
Jag fick förfrågan om epidural, och tror att de erbjöd mig en liten dos ifall att jag hade velat få lite tid att vila upp mig – men jag sa att jag bara ville få skiten överstökad. Haha! Åh så fick det bli. Jag fick därefter gå med gångstol till förlossningsrummet och Jocke var vid min sida hela tiden och peppade mig. Vid den här tiden hade vattnet inte gått än.
Väl inne i förlossningsrummet så står jag upp och tar värkarna på den här gångstolen, jag vill absolut inte ligga ner. Jag kände att jag ville ha en position där man liksom kan utnyttja gravitationskraften på något vis. Jag blev i alla fall stående där ett tag och fick hjälp av Jocke att hantera lustgasmasken som jag hade en förmåga att sätta överallt i ansiktet förutom över näsa och mun där den ska sitta. Jag minns att barnmorskan här bad mig att sluta knipa ihop benen. Jag knep nämligen ihop benen som att jag var kissnödig varje gång en värk kom, det kändes bättre – men då är det ju lite svårt för bebisen att komma ut, haha.
Helt plötsligt så kände jag att något hände och sa åt Jocke att han skulle backa, vilket han gjorde och då gick vattnet. Jag tror att klockan då var ca 23.45. Jag sa till barnmorskorna att jag tror att hon kommer att komma nu, och de bad mig att lägga mig ner vilket jag absolut inte ville. Då frågade de mig vilken position jag ville ha vilket var så svårt att svara på där och då, men det slutade med att jag liksom hängde på sängryggen med knäna i sängen och armarna uppe på kanten och där stod Jocke med mig hela tiden.
Under den här tiden så sa barnmorskorna till Jocke att Wilda kan komma innan tolvslaget om jag bara skulle våga krysta. Jag tyckte att det var lite otäckt, däremot inte den delen under förlossningen som gjorde ondast – men det kändes läskigt att släppa allt och ta i liksom. Jag och min barnmorska hade bra kommunikation hela tiden och när hon sa att det var nära så fick det mig att våga, jag ville bara få allt överstökat nu kände jag. Samtidigt så kände jag att jag hade total kontroll, vilket var så skönt. Jag minns speciellt då hon sa att när hon säger till så får jag inte krysta, fast jag kommer känna att jag vill det. Detta är då bredaste delen på huvudet är ute och för att minska risken för sprickbildning så ska man försöka vänta ut en värken för att det inte ska gå för snabbt. Men hon sa aldrig till, det behövdes inte, för jag förstod när det var som jag skulle avvakta, jag kände liksom när det var… När jag tänker tillbaka på förlossningen så minns jag faktiskt fortfarande varenda sekund och känslan och smärtan jag hade vid de olika skedena. I vilket fall, jag väntade in den värken – det var såklart inte skönt – men jag kände mig stark i kroppen och så full med adrenalin, exalterad och så peppad på att träffa Wilda. Jag var verkligen helt slut i kroppen men det var som att jag fick ny energi när det närmade sig slutet och barnmorskan berättade att hon snart skulle vara här.
Torsdag 3/1 00.16 – Wilda är här! Smärtan släppte direkt och var som bortglömd. Jag var däremot väldigt trött eftersom jag knappt hade sovit något alls natten till onsdagen. Jag fick upp Wilda på bröstet efter mycket om och men, haha. Jag var ju liksom tvungen att snurra runt och lägga mig på rygg samtidigt som jag höll i henne och var väldigt skakig i kroppen. Jag kunde inte greppa att hon var vår lilla tjej! Lyckan var total och jag fick en stor puss av Jocke som peppade mig hela tiden. Vi var så glada och stolta över vår lilla tjej. Tänk att man kan älska någon så mycket.
Jocke fick sen klippa navelsträngen och jag fick sy ett stygn. Därefter fick vi ett rum där de rullade ihop två sängar, serverade oss varm choklad och macka samt ett var sitt glas med äppelcider som vi kunde skåla i 🙂 så mysigt! Vi hade även en adventsljusstake på rummet, riktig mysstämning. Nu var hon hos oss och vi blev en liten familj! Så galet att kunna säga det – att vi är en familj. Vi var så glada och lyckliga över att hon mådde bra, och att allt hade gått väldigt bra. Hon sov hela natten på Jockes bröst, eller hela natten.. vi somnade runt 3/4-tiden efter att vi hade hört av oss till våra familjer, sen vaknade vi nog redan runt åtta.
Vi fick åka hem dagen efter vid halv elva. Det var en så speciell känsla att komma hem med henne. Så himla komiskt dessutom att när vi la henne i hennes nest i köket så rullade Bonde söker fru ”vad hände sen?” på tv, och Jocke hann fota när det rullade. Så komiskt! Det var klippet när jag och Jocke pussas på kärleksbänken.
Idag ser jag tillbaka på förlossningen som en extremt häftig upplevelse, och vad cool kroppen är då! Som klarar av detta! Nu är ju aldrig en förlossning den andra lik, men jag hade nog extrem tur. Smärtan var ju något jag aldrig har varit med om tidigare, så var det absolut. Men den var som bortblåst efter att Wilda hade kommit till oss, och då kände jag bara att hon är värd all smärta i världen. Jag är så tacksam över att det gått så bra och att jag hade världens bästa person vid min sida <3 Jocke var så fantastiskt stöd hela tiden och jag hade inte klarat det utan honom.
Det är den häftigaste och lyckligaste dagen i mitt liv. Tänk att vi är en liten familj <3
